Osäker och nervös.
Jag känner mig väldigt osäker på det här. Det sägs ju det att är det något som inte känns riktigt bra så är det nog inte riktigt bra heller. Jag vet inte alls. När jag pratar med A så får jag inte så mycke till svar heller från honom annat än att han inte vet. Det gör mig så himla nervös. Så frågar jag om han inte vet om han tycker om mig och vill fortsätta ses då svararhan jo men det vill jag.
Det som där känns lite osäkert är ju att det är jag som säger det och en håller med. Det kommer alltså inte från honom själv. Jag har nog aldrig känt mig såhär osäker i själva dejtingskedet. Det bara snurrar i skallen och jag känner mig otillräcklig.
Vad är rätt och fel egentligen? Man kan tala om för mig att jag ska gå vidare och om jag stannar får jag skylla mig själv. Tänk om det var så enkelt. Det vet vi ju alla att det inte är. För om det vore enkelt med känslor så skulle det inte finnas så många sorgsna och sårade människor eller hur?
Jag har ju börjat dejta Ante och jag kan inte vända mig om och gå. Hade jag fått raka svar ifrån honom så hade det varit enklare. Nu känns det lite som min tid rinner iväg bara.
Jag hade inte känt mig såhär stressad över att inte höras frekvent på någa dagar om det inte vore för att jag får knappt hur honom något. Hade han konverserat med mig och kört med raka puckar hade det inte alls varit svårt att stanna eller gå. Nu stannar jag men vet inte alls om han är ett säkert kort. Snarare en lös patron. Man vet aldrig när det smäller och åt vilket håll.
Jag förstår inte varför det ska vara svårt med ärlighet. Varför majoriteten av män har svårt att hålla sig till en, vara rak och ärlig eller köra ett schysst spel och raka rör. Vad är det som ger en glädjen i att uppehålla en annna människas liv?
Jag vet inte motiven alls och det behöver säkerligen inte vara några heller. Men jag blir så osäker. Han kan bara vara snubbe ni vet som man ofta säger "killar är som killar är". Men det är inte okej. Säg vad du vill, visa vad du känner och gör det du tycker.
Jag blir så snurrig i skallen. Jag tycker ju om honom och hanmig vad jag fått fram. Men jag vill inte vänta i en evighet med att ses igen. Kanske behöver han en vecka att bara få vara och fundera. Men tala om det då. Jag är ingen tankeläsare, alls faktiskt.
Så längtar jag ju efter honom också.
Det som där känns lite osäkert är ju att det är jag som säger det och en håller med. Det kommer alltså inte från honom själv. Jag har nog aldrig känt mig såhär osäker i själva dejtingskedet. Det bara snurrar i skallen och jag känner mig otillräcklig.
Vad är rätt och fel egentligen? Man kan tala om för mig att jag ska gå vidare och om jag stannar får jag skylla mig själv. Tänk om det var så enkelt. Det vet vi ju alla att det inte är. För om det vore enkelt med känslor så skulle det inte finnas så många sorgsna och sårade människor eller hur?
Jag har ju börjat dejta Ante och jag kan inte vända mig om och gå. Hade jag fått raka svar ifrån honom så hade det varit enklare. Nu känns det lite som min tid rinner iväg bara.
Jag hade inte känt mig såhär stressad över att inte höras frekvent på någa dagar om det inte vore för att jag får knappt hur honom något. Hade han konverserat med mig och kört med raka puckar hade det inte alls varit svårt att stanna eller gå. Nu stannar jag men vet inte alls om han är ett säkert kort. Snarare en lös patron. Man vet aldrig när det smäller och åt vilket håll.
Jag förstår inte varför det ska vara svårt med ärlighet. Varför majoriteten av män har svårt att hålla sig till en, vara rak och ärlig eller köra ett schysst spel och raka rör. Vad är det som ger en glädjen i att uppehålla en annna människas liv?
Jag vet inte motiven alls och det behöver säkerligen inte vara några heller. Men jag blir så osäker. Han kan bara vara snubbe ni vet som man ofta säger "killar är som killar är". Men det är inte okej. Säg vad du vill, visa vad du känner och gör det du tycker.
Jag blir så snurrig i skallen. Jag tycker ju om honom och hanmig vad jag fått fram. Men jag vill inte vänta i en evighet med att ses igen. Kanske behöver han en vecka att bara få vara och fundera. Men tala om det då. Jag är ingen tankeläsare, alls faktiskt.
Så längtar jag ju efter honom också.