M Å E N D E.
Jag vet inte vart jag ska börja riktigt. Jag är så vilsen och bortkommen och har så många ämnen inom mående som jag skulle vilja skriva om i ett. Den största biten är ensamheten skulle jag nog säga så jag börjar i den änden.
Ensamheten.
Jag har nu varit singel sedan hösten 2011 då min fästman valde att lämna mig utan någon som helst hint om att det knakade i fogarna. Sedan dess har jag träffat och dejtat män men inget som varat längre än ca 9 månader. De män jag träffat har dessutom inte riktigt varit klar med sitt.
På de dejtingsidor jag är medlem i så har jag skrivit konkret och bestämt vad jag söker. Det gör mig ont att de som inte riktigt vet vad man vill ändå tar kontakt med mig. Givetvis kan man veta att man vill något seriöst men sen med vem. De jag försöker sålla är de som inte vill något alls.
Ensamheten.
Jag har nu varit singel sedan hösten 2011 då min fästman valde att lämna mig utan någon som helst hint om att det knakade i fogarna. Sedan dess har jag träffat och dejtat män men inget som varat längre än ca 9 månader. De män jag träffat har dessutom inte riktigt varit klar med sitt.
På de dejtingsidor jag är medlem i så har jag skrivit konkret och bestämt vad jag söker. Det gör mig ont att de som inte riktigt vet vad man vill ändå tar kontakt med mig. Givetvis kan man veta att man vill något seriöst men sen med vem. De jag försöker sålla är de som inte vill något alls.
Det gör ont i mig varje gång jag träffar någon som det sedan inte funkar med. Och det gör ont i mig att ex eller nära kvinnliga vänner ska finnas där och spöka. När jag träffar någon så vill jag ju att vi fokuserar på oss. Jag brukar ibland själv kanske få pausa tiden med vänner vilket jag förklarar för dem och rekar så de inte tar illa vid sig.
Dessa män verkar mer vilja ta sina ex eller kvinnliga vänner i försvar "de mår inte bra" "de har ingen annan". Medan de är sambo och förlovade och eller har massor av andra vänner. Alla människor måste ju vara införstådda med att när man träffar någon så måste man ge de nykära tu tid att lära känna varandra. Varför ska det vara så svårt?
När jag själv påtalar att de kanske ska prata med sitt ex/ sin vän så blir de arg på mig och förstår inte. Så ser de mig som svartsjuk. Jag försöker förklara att de får ha kontakt absolut men kanske inte smsa när vi äter middag, går på bio, träffar familen e.tc.
Nu har jag varit själv sedan i somras då jag träffade en karl som inte alls var på samma spår som mig och det gjorde mig väldigt ledsen. Jag hade en tuff period med mig själv och ville känna trygghet hos denne. Men hela sommare gick åt att få han att inse att han måste bestämma sig och kan inte ta av min tid.
Så sägs det att man ska inte jaga och leta. Så är det väl men man letar ju lite med. Jag är så trött på att vara sälv. Jag är så ensam och jag orkar inte. Jag vet inte hur jag ska göra alls. Jag vill känna kärlek, leva tillsammans och ge kärlek.
Jag sitter hemma i min soffa kväll ut och kväll in och gör inget. Att komma ut och göra något finns inte här då det är sådan liten ort. Jag vill inte vara ledsen och känna att min tid är förbi. Jag försöker att inte oroa mig, övertänka och leta. Men jag vill inte vara själv.
Jag vet inte längre hur jag ska klara av att vara själv. Jag saknar att känna glädje över att ha någon att dela sitt liv med.
Jag vet inte hur jag ska göra. Jag är så trött på män som inte är det dem utgör sig för att vara. Hur kan de ta av min tid som om den inte är värd något alls.
För varje år som går så tänker jag ju bara tillbaka på tiden med min exsambo och det är ju också fel enligt alla regler som finns för en singel. Ibland så undrar jag om det var min stund att få vara två. Att det var min tid med allt som var fint.
Är det så?
Hur ska jag bete mig? Hur ska jag som bor på en liten ort kunna träffa någon?
Jag vet inte längre hur jag ska göra och eller kunna må bra.
Dessa män verkar mer vilja ta sina ex eller kvinnliga vänner i försvar "de mår inte bra" "de har ingen annan". Medan de är sambo och förlovade och eller har massor av andra vänner. Alla människor måste ju vara införstådda med att när man träffar någon så måste man ge de nykära tu tid att lära känna varandra. Varför ska det vara så svårt?
När jag själv påtalar att de kanske ska prata med sitt ex/ sin vän så blir de arg på mig och förstår inte. Så ser de mig som svartsjuk. Jag försöker förklara att de får ha kontakt absolut men kanske inte smsa när vi äter middag, går på bio, träffar familen e.tc.
Nu har jag varit själv sedan i somras då jag träffade en karl som inte alls var på samma spår som mig och det gjorde mig väldigt ledsen. Jag hade en tuff period med mig själv och ville känna trygghet hos denne. Men hela sommare gick åt att få han att inse att han måste bestämma sig och kan inte ta av min tid.
Så sägs det att man ska inte jaga och leta. Så är det väl men man letar ju lite med. Jag är så trött på att vara sälv. Jag är så ensam och jag orkar inte. Jag vet inte hur jag ska göra alls. Jag vill känna kärlek, leva tillsammans och ge kärlek.
Jag sitter hemma i min soffa kväll ut och kväll in och gör inget. Att komma ut och göra något finns inte här då det är sådan liten ort. Jag vill inte vara ledsen och känna att min tid är förbi. Jag försöker att inte oroa mig, övertänka och leta. Men jag vill inte vara själv.
Jag vet inte längre hur jag ska klara av att vara själv. Jag saknar att känna glädje över att ha någon att dela sitt liv med.
Jag vet inte hur jag ska göra. Jag är så trött på män som inte är det dem utgör sig för att vara. Hur kan de ta av min tid som om den inte är värd något alls.
För varje år som går så tänker jag ju bara tillbaka på tiden med min exsambo och det är ju också fel enligt alla regler som finns för en singel. Ibland så undrar jag om det var min stund att få vara två. Att det var min tid med allt som var fint.
Är det så?
Hur ska jag bete mig? Hur ska jag som bor på en liten ort kunna träffa någon?
Jag vet inte längre hur jag ska göra och eller kunna må bra.